10 miljoner nobelpriset

Jag tycker om att promenera ner till stan. Det gjorde jag idag och igår. Båda gångerna var det härligt uppfriskande och jag dansade fram med musik. På vägen hem rök jag en ciggarett och åt ur min påse godis, båda gångerna. Idag såg jag The hours med Philip och höll mig för gråt för den får mig att gråta. Jag vill inte gråta inför min bror, det är inte hans uppgift att vara den som tröstar mig när han och pappa ätit pizza och skrattat och varit glada för att det är fredag. Hemskt banalt, ännu mer sorgligt, ännu värre naket. Jag läser Andy Warhols filosofi. Han är enkel, snabb, väldigt utforskande och allt stämmer fint in på hur livet är eller bör vara. Jag önskar att jag hade så att jag skrev ner allt jag tänkte på.
Ikväll badade jag bak-och-fram. Eller man kan inte kalla det bakochfram men jag hade huvudet där kranen är. Det var intressant och min nya favoritställning i badet.
Jag har börjat promenera runt på stan med en väldig studs att jag får för mig att jag går fortare än alla andra. Jag tycker att jag cyklar fort med. Men en dag förra veckan så cyklade en medelålders gubbe med cykelhjälm förbi mig med sin fart. Underligt.
Jag har börjat röka igen. Eller inte röka, jag luströker och äter godis. Andy åt helst bara godis. Jag tycker godis är lättare att äta än vanlig mat. Jag tycker att även fast jag vet att en sallad har mindre kcal och gör min hy finare så är det lättare att äta godis. Det var så förr iallafall. Nu verkar det inte vara lätt att äta någonting. Jag vill inte ha ångest över vad jag äter. Jag vet när jag har mest ångest, det är den dagen jag är bakis. Så var det aldrig förr men dagen efter och ytterligare en dag vrider jag mig i sängen av ångest. Nu på dagarna säger jag fuck you ångest jag är så jävla glad!!! Sen förstår jag att en ciggarett är ångesthämmande. Jag har fått alla i min familj att förstå att jag slutat röka, så nu måste jag vänta tills pappa går ut och röker själv så att jag kan göra samma. jag har en handduk i håret och lancome kletat i ansiktet som får mig att stelna i ett fult uttryck, men ja går ut och röker såhär ändå.

saker jag får ångest över
att inte lämna tillbaka boken på biblan samma dag jag är klar
att inte städa rummet varje fredag
att äta mat
att inte äta mat
att inte njuta i stunden
att vara bakis
att få skoskav av nya skor
julkrukor
att inte se bottnen av min magsäck när man vänder den ut och in

saker jag blir lycklig av
innan jag köper godis och vet att jag kommer få en sockerkick
första fem godisbitarna
när jag säger fyfan vad jag jag är glad
när det är fredag
när pappa kommer hem och alla äter pizza utom jag för då får jag ångest och finnar
varm mjölk
alkohol, själv
Saga

te varje dag

att göra situps och sidoövningen varje dag
nylackade naglar. nej inte lycklig, jag uppskattar det bara

....
Listorna blev banala och jag är törstig. Jag vill ha ett stort glas vatten men har bara en nybryggd kanna te här. Jag ska gå ner och dricka fem glas vatten när jag har skritvit klart här.
Nu är det en film på ettan med Nicholas Cage, han spelar alltid rika snubbar. Det är nog hans stora näsa och sexiga blick som gör det. Låten moore then this jag relaterar till lost in translation spelas i originalversion.
När jag läser en bra bok så vill jag inte läsa ut den. Då lever jag, precis som när jag ser en serie på tv, genom en annans liv och jag blir lycklig då. Jag vill inte att det ska ta slut för det är innan jag vet att jag ska se serien jag är lyckligast och efter jag går och lägger mig för att fortfarande vara i ruset av en annan värld. När jag har sett Sopranos är jag lycklig. Sopranos ger mig en känsla av framgång, o-tvivel, rikedom, trygghet och framtid. Det som är viktigast för mig är trygghet. Det känner jag när jag ligger i min säng. Efter det kommer pengar. Nen bara för att man kan handla kläder och tidningar för dem.
Jag tycker det är fånigt utav mig att skriva om ångest, speciellt nu när jag är så lycklig och har allt jag vill ha ikväll, grönt te, en bra film på tv med stora sexiga näsan Cage, godis, och vatten i mängder i räckhåll. Och jag lever genom Andys filosofi. Jag är ganska fånig banal och enkel. Därför bryr jag mig inte om varken stora eller små saker om dem inte påverkar mig något stort. Nej det är nog självisk. När jag skriver långa uttömande inlägg måste jag skriva allt jag tänkt på under hela dagen. Jag har målat min dörr i vitt. Innan hade jag ett fult tyg på. Jag förstår inte varför jag spikade upp ett brunt tyg med växter på, jag förstår det bara inte därför att det var brunt. Nu är dörren stor och vit som ett gap och igår var min tanke att måla ljusblå moln på. Det känns som att det var evigheter sen jag kom på den iden. Imorgon är det lördag och vad kul det ska bli. Jag älskar lördagar. Jag kan se framför mig vad jag ska göra en lördag. Om amnesty är öppet ska jag dit. Jag ska åka ut på promenad med pappa och Saga. Jag ska äta en lagad middag. Jag ska gå en ensam promenad till stan för nöjes skull. Jag ska skapa måleri och jag ska dricka varmchoklad. Kanske.
Jag är inte klyftig igentligen jag blir det genom andra. Böcker och serier bildar mig, gör mig gatusmart. Folk fördummar mig förutom pappa.
Jag ska försöka sluta få ångest över mat, verkligen.
Andy Warhol höll sig slank genom att när han var på restaurang beställa in flera olika maträtter han inte tyckte om, för att sedan sitta och leka med dem medans andra åt. Efteråt bad han att få med den i en doggybag som han sedan lämnade på gatan åt en bättre behövande.